<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Cristinas kulturblogg Feed</title><link>http://cristinaskulturblogg.cora.se/</link><description>&lt;b&gt;&lt;a href=&quot;http://cora.se&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;www.cora.se&lt;/a&gt;&lt;/b&gt;</description><item><title>Med sprayburk och plakatkonst</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=65</link><description><![CDATA[  Dom är bara 16 000, invånarna i Vara kommun, belägen
mitt på Västgötasätten. Ändå måste där finnas sällsynt framsynta, modiga och
kulturintresserade medborgare (och politiker!). För inte så många år sedan blev
Vara riksbekant för sitt nya konserthus. Plötsligt var det lilla samhället
placerat på den musikaliska Sverigekartan, ag rent av på musikens
internationella atlas.  

 Så här presenterar man stolt sitt konserthus på hemsidan: 

 "I lilla Vara ligger i dag ett av Sveriges största
konserthus, kanske inte till det yttre, men väl till innehållet.” 

 Ingen falsk blygsamhet precis. Och om några dagar får man celebert besök av
Göteborgssymfonikerna som kommer att bjuda Varaborna på rysk musik.  

 Ungefär samtidigt, 24 maj, kan man i Vara inviga sitt nya
resecentrum,  Blue Orange , utformat av
ingen mindre än den tyska konstnären Katharina Grosse. Som valt att måla
stationshuset i klaraste himmelsblått. Och att placera en grupp skulpturer på
husets tak, alla målade på typiskt Grossemaner i regnbågens (eller kanske
palettens) alla färger och placerade så att de ger intryck av att när som helst
kunna ramla ner. En skulptur tycks ha glidit ner från stationshusets tak och
ligger nu stadigt och permanent på marken.  

 Jag såg en utställning av Katharina Grosse på Galerie Johann
König i Berlin (bilden ovan) för några veckor sedan. Det var under den så kallade
galleriweekenden, då ett 50-tal Berlingallerier höll extra öppet och
presenterade nya utställningar. Hos galleriet på Dessauerstrasse hade Katharina
Grosse med sprayburken som redskap målat golv, väggar och tak, en soffa och
några skulpturer med sina lysande färger. Grosses måleri är ett skolexempel på
det som brukar kallas måleriets vidgade fält. I rent bokstavlig mening ser hon
till att i alla avseenden gå utanför ”ramarna” med en självsäker, optimistisk
och inspirerande färgglädje. I Stockholm kunde vi för några år sedan avnjuta
hennes målarkonst när Magasin 3 upplät hela konsthallen till en av
samtidskonstens modiga företrädare. Senare har jag även sett hennes måleri i
London. Och nu är det alltså den lilla västgötakommunen Vara som får ett
permanent verk av Grosse. Inte illa! 



 Inte lika färgstarkt men ändå både utmanande och tveklöst
fyndigt är den svenska konstnären My Lindhs tilltag att längs järnvägssträcken
Uppsala-Märsta placera ut ett tiotal skyltar i landskapet med lite gåtfullt
underfundiga texter. Från kupéfönstret på väg till veckans konstupplevelser i
Stockholm läser jag de lite filosofiska texterna:  

  Hur kom jag hit ?
Följt av  Vi har varit här hela tiden 
och  Fortsätter det så här?  

 Det är inte särskilt svårt att läsa Lindhs verk med
existentiella glasögon. Samtidigt som plakaten, utplacerade med några hundra
meters avstånd från varandra, har en omisskännligt humoristisk ton, sätter de
igång tankar av olika slag hos resenären. Inte förrän tåget rullar in på Märsta
station har de förbluffande mångtydiga frågorna upphört: 

  Är du kvar?  läser
jag och får efter ett par minuter svaret:  Jag
är här . Vilket tveklöst är en sanning så god (och så underbart allmängiltig)
som någon.  

 Jag tänker en stund på hur bra det kan bli när  konstnärer  får möjlighet att förverkliga
sina kreativa idéer, och hur annorlunda My Lindhs plakatkonst är, jämfört med
det klotter som annars brukar flimra förbi utanför kupéfönstret.  

 Graffitin med sitt märkligt schablonmässiga formspråk och
sina innehållslösa meddelanden, riktade anbart till likasinnade, har aldrig
haft något att säga mig. Stereotypt, oestetiskt och framför allt tomt på
innehåll är det för mig bara klotter som förfular och vulgariserar miljön.   Så
oändligt mycket mer professionella konstnärer som My Lindh och Katharina Grosse har att
ge – även när de formulerar sig med hjälp av sprayburk eller plakatkonst. 
 ]]></description><pubDate>Thu, 17 May 2012 11:37:42 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Konstvärlden sörjer David Weiss</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=64</link><description><![CDATA[  Jag sitter lite planlöst vid datorn och går igenom några
dagars skörd i mailboxen. Mycket kan slängas direkt, ett och annat mail är
viktigt. Meddelanden från vänner och medarbetare, dessa dagar särskilt
medlemmarna i föreningen Konstens hus Nu:s styrelse. Sedan ett par år tillbaka
arbetar en grupp konstintresserade Uppsalabor för att skapa opinion för ett
nybyggt, arkitektritat konstmuseum. Vi menar att Sveriges fjärde stad, Uppsala,
inte längre borde behöva nöja sig med illa fungerande lokaler i ett gammalt
slott som konstmuseum. Starka krafter i kommunens ledning är av annan åsikt och
vill utveckla slottet till ett besöksmål för turister med konsten som ett av
lockbetena. 

 Vi som tar konsten och konstnärernas arbete på allvar tycker
inte konsten ska vara kommunens hjälpgumma för att få fler besökare som
spenderar mer pengar i staden. Vi vill att konsten ska ha ett eget rum, ett
eget hus, precis som den har i de flesta städer i landet.  

 Nu vässar föreningen argumenten, bjuder in inflytelserika
talare från andra konstinstitutioner och skriver debattartiklar, allt i syfte
att punktera de orealistiska planerna på ett fortsatt provisorium i slottet på
Uppsalaåsen.  

 Adressen e-flux är en dagligen återkommande besökare i min
mailbox. Genom dess organisation får jag information om aktuella
konstutställningar och händelser inom det internationella konstlivet. Nu hittar
jag ett sådant mail rubricerat David Weiss 1946-2012. Det är curatorn
ochkonstvetaren Hans Ulrich Obrist som i en lång nekrolog berättar att David
Weiss (bilden nedan), en av personerna i den berömda schweiziska konstduon Fischli &amp; Weiss
gått ur tiden.  

 Konstvärlden har sorg. Fischli &amp; Weiss har i flera
årtionden varit ett centralt begrepp på den internationella konstarenan med sin
fantasirika, humoristiska, ofta halsbrytande uppfinningsrikedom. 

 Jag minns deras stora retrospektiv på Tate Modern i London i
årsskiftet 2006-2007. I ett tiotal salar bredde de ut sin hisnande fantasivärld
med objekt som aldrig tidigare skådats och med lika delar djupaste allvar och
överrumplande humor. Fischli &amp;Weiss förklädda till björn och råtta i videon
The Right Way med dess drift med företeelser inom konstvärlden, deras
skulpturer av korvar och charkuterier, deras fotografier av olika flygplatser
runt om i världen eller serien med bilder av blommor och svampar. Lerskulpturer
av vardagliga ting och av fantasidjur, och inte minst deras kanske mest berömda
och kända verk, The Way Things Go där ett rullande bildäck sätter igång en
kedja av händelser av det mest surrealistiska slag.Där tekoppar, ballonger,
bräder, stearinljus och diverse andra vardagliga föremål ges nya, fullständigt
absurda uppgifter. En skildring av tillvarons absurditeter, måhända, gestaltade
av ett par superintelligenta konstnärer.    ”Världen har förlorat en av vår tids
största konstnärer”, skriver Hans Ulrich Obrist. ”Fischli/Weiss created some of
the richest, most memorable och most profoundly human work of the past three
decades.”  



 Steget mellan några konstentusiasters kamp för anständiga
lokaler för konsten i Uppsala och konstnärsduon Fischli &amp; Weiss med hela
världen som sin arena kan tyckas långt. Men i grunden handlar det om en och
samma sak: insikten om konstens betydelse som gestaltare och uttolkare av vår
samtid, vare sig det sker i Zürich, där David Weiss föddes som son till en
församlingspräst och en lärarinna, i London, New York eller övriga
världsmetropoler där deras konst visats, eller i Uppsala. 

Det finns gott om information om konstnärerna Peter Fischli och David
Weiss att söka på nätet. Där hittar man också på Youtube flera av duons filmer.   
 ]]></description><pubDate>Sat, 12 May 2012 18:00:01 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Sparristid i konstens Berlin</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=63</link><description><![CDATA[  Det händer med några års mellanrum att Europaturisten med
konst som sitt huvudintresse ställs inför omöjliga val. London, där Damien
Hirst ställer ut på Tate Modern? Berlin med den 7:s konstbiennalen? Documenta i
Kassel?  



 Några passar på att göra en rundresa för att hinna med allt.
Andra gör nedslag på en ort. 

 Själv valde jag utan tvekan att besöka Berlin och den 7: e
konstbiennalen. Ännu var det sen april, men i den tyska huvudstaden hade våren
kommit en bra bit på väg, och vid pressvisningen i den gamla kyrkan på
Invalidenstrasse kändes till och med vårkappan för varm. Och mer skulle det
bli. Efter ett par kyliga kvällar då vi valde att äta middag inomhus på ett par
favoritrestauranger slog sommaren plötsligt ut i mjukaste grönt. Det blev några
dagar då uteserveringarna lockade och infravärmen inte längre behövdes. Sena
middagar i mjuk försommarvärme och med den oöverträffade tyska vita sparrisen
på menyerna. Spargelzeit – sparristid – själva ordet andas vår och försommar.  

 Men nu var det ju faktiskt för konstens och biennalens skull
vi framför allt valt att tillbringa den sista aprilveckan i Berlin. Allt det
andra fick vi så att säga på köpet. 

 Att konstbiennalen den här gången skulle kunna bli något
alldeles extra var väntat. Den polske konstnären Artur Zmijewski som
anförtrotts den konstnärliga ledningen för årets biennal har gjort sig känd som
en radikal person som gärna låter dagspolitik och samhällsengagemang prägla sin
konst. När han härom året bjudits in till Bonniers konsthall i Stockholm hade
han valt att visa ett videoverk där konstnärer och stålarbetare verkade
tillsammans för att iscensätta en utomhusutställning i polska Swiecie. Det var
ett radikalt och på många sätt nyskapande verk, och förväntningarna inför Zmijewskis
biennal var onekligen stora. 

 Dessvärre kom dessa förväntningar ganska ordentligt på skam.
Inte för att biennalen skulle vara tam eller tandlös. Tvärtom har Zmijewski
valt att låta politik och revolutionsromantik ta över och fullständigt styra
utställningskonceptet. En uttalad misstro gentemot själva konstbegreppet gjorde
knappast årets biennal värd en resa.  

 I nästa nummer av papperstidningen Cora som utkommer i
mitten av juni skriver jag mer om konstbiennalen i Berlin. 

 Nu är Berlin inte bara en biennalstad utan en ständigt
levande konststad där det alltid finns något sevärt för besökaren. Så var det
också den här gången, när man dessutom påpassligt hade arrangerat en
galleriweekend just de dagar vi befann oss där. Det betydde ett 50-tal (!)
vernissager på fredagskvällen i gallerier runt om i staden och extra öppettider
både lördag och söndag. 

 50 galleriutställningar är givetvis för mycket, även för en
konstnörd. Men en handfull väl utvalda adresser gav innehåll och kvalitet åt
vår sista helg i Berlin för den här gången. Utställningar av Katarina Grosse,
Paul Graham, Annika Eriksson och Joanna Rajkowska hann vi med. Den sistnämnda
konstnären var för övrigt en av de ytterst få som kunde visa något sevärt under
biennalens tak. I galleriets utställning fördjupades och breddades så upplevelsen
av hennes konstnärskap ytterligare. 

 Vårens stora publikmagnet i Berlin har annars varit Gerhard
Richters utställning  Panorama  i Neue
Nationalgalerie. Vi såg 80-årige Richters fantastiska utställning i London
redan vid årsskiftet och tvekade en stund inför de gigantiska köerna utanför
Neue Nationalgalerie. Till sist sällade vi oss dock till de många hundra som
köade i timtal för att komma in och se ett av samtidens tveklöst allra största
konstnärskap. 

 Att se en och samma utställning på två olika platser ger
nästan alltid nya insikter om såväl den visade konsten som vikten aven perfekt
exponering av verken.  Richters Panorama i Berlin visade sig inte helt oväntat vara
en delvis annan utställning än den vi sett i London. Bättre eller sämre? Där
går meningarna isär. Kanske var konsekvensen och tillgängligheten av ett
fascinerande konstnärskap större i Tate Moderns salar, kanske hade det
tydligare helhetsgreppet i Neue Nationalgaleries öppna lokaliteter andra fördelar. 

 Kvar står övertygelsen att Gerhard Richters konst rymmer ett
helt universum av uttryck. Med den upplevelsen i behåll känns den trista
biennalen ganska oväsentlig när vi lämnar Berlin för den här gången och
återvänder hem till svenskt vårfirande med ett knippe tysk vit sparris nerpackat
i resväskan. 
 ]]></description><pubDate>Thu, 03 May 2012 16:03:37 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Grip tillfället till debatt, Moderna Museet!</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=62</link><description><![CDATA[  Är det bristen på medial uppmärksamhet som fått fotografen
Elisabeth Ohlson Wallin att tända alldeles snett på konstnären Makode Lindes
numera världsberömda (eller kanske världsberyktade) tårta? 

 Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till Ohlson
Wallins utspel. Upprörd över Lindes påstådda ”rasism” låter hon meddela att den
planerade donationen av fotosviten Ecce Homo till Moderna Museet dras tillbaka.
Ett museum som tillåtit sådan konst som Lindes att visas förtjänar inte att få
hennes världsberömda (eller kanske världsberyktade) bilder, tycks hon mena. 

 Tveklöst har många upprörts över Makode Lindes tårta
föreställande en svart kvinnotorso, och Ohlson Wallin har således hakat på en
opinionsvind som i sin konstfientliga och okunniga moralism borde vara
fullständigt motbjudande för en person som själv blivit utsatt för liknande
reaktioner. Vem minns inte hur det vulgära föraktet östes över Ohlson Wallin
sedan hon visat sin Ecce Homo-serie i Uppsala domkyrka en Kulturnatt i slutet av
1900-talet? Vi som den gången trädde upp till försvar för fotografens rätt att
tolka det kristna kärleksbudskapet utifrån ett homosexuellt perspektiv står i
dag undrande inför hennes fördömanden av Makode Lindes angrepp på rasism. 

 Är det kanske därför att Elisabeth Ohlson Wallin i själva
verket inte arbetar med konstens komplexa koncept utan snarare  illustrerar  ett för henne angeläget
budskap som uttrycks direkt i visuella iscensättningar? Att Ecce Homo-bilderna
liksom senare fotografier signerade Ohlson Wallin inte alls ska betraktas som
konst utan som propagandabilder? Jag tänker på den serie
fotografier som hon under titeln  Hetero
Etno   Norm  visade på Fredens hus i
Uppsala i samband med invigningen av museet hösten 2011. Det var bilder där
fotografen formulerade sig kring frågor om kön och etnicitet. I min recension
av Hetero Etno Norm skrev jag bland annat att utställningen var både djärv och
bitvis provokativ.  

 Nu erinrar jag mig bland annat bilden av en svart man
(egentligen en vit europé som sminkats svart) som håller upp skylten  Blatte Jävel  framför sitt bara bröst.
Vad menade Elisabeth Ohlson Wallin egentligen med den bilden? Var den inte
tänkt att avslöja betraktarens eventuella fördomar och rasistiska åsikter? Och
vad skiljer i så fall hennes bild från Makode Lindes (inte särskilt originella)
försök att gestalta en liknande problematik? Och hur kan en person som själv
fått känna på folkliga fördomar mot sina verk undgå att känna sympati för
Makode Lindes verksamhet? 

 Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homosvit har definitivt sin
plats i vår tids bildhistoria, men någon särskilt nyskapande ”konst” rör det
sig knappast om. Och Moderna Museet torde knappast sörja förlusten av en högst
ordinär fotoserie.  



 Däremot håller jag med Stefan Jonsson som i en i övrigt
märkligt glidande artikel i söndagens DN efterlyser en debatt utifrån händelsen
på Moderna. ”Mer förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO
förmår starta en intelligent diskussion kring vad som faktiskt syns på
bilderna” skriver Jonsson. Jonsson borde veta att ”det som faktiskt syns på
bilderna” knappast kan betraktas som ett i alla stycken vederhäftigt vittnesbörd.
Bilden som sanningsvittne är inte längre giltig. Och att en minister skulle
initiera en debatt om konst är väl inte heller troligt. 

 Men tveklöst skulle händelserna och den efterföljande mediala
uppmärksamheten kunna vara ett gyllene tillfälle till ett seriöst samtal om
dagens relationella konst och om denna konsts uppenbara svårigheter att bli
förstådd. Gärna med Moderna Museet som initiativtagare. 



 När blev det för övrigt en rasistisk handling att medverka i
en aktion  mot  rasism? 
 ]]></description><pubDate>Sun, 22 Apr 2012 12:10:11 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>En omotiverad tårtkastning</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=61</link><description><![CDATA[  Den klassiska nidbilden av svarta människor har konstnären
Makode Linde sedan länge använt i groteskt karikerad form i sina verk. Med
karikatyrens nödvändiga överdrifter och riskabla balansgång har han format sin
figur på prydnadsföremål, skulpturer, bilder, enskilda verk eller massexponeringar.
Det finns till och med i hans produktion en ”samlartallrik” föreställande det
svenska kungaparet där drottningen försetts med Lindes schablonansikte. Allt är
så övertydligt groteskt att det förvånar att någon som är det minsta bevandrad
i samtidskonsten kan undgå att förstå syftet. Vem minns inte söndagsskolans
nickande docka som visade sin tacksamhet när en slant stoppades i bössan? I
nöjesbranschen var den svartsminkade ”negern” med blänkande ögonvitor och
överdrivet röd mun länge en schablongestalt i filmer och kabaréer. Fler exempel
finns.  

 Konstnären (som själv är afrosvensk) har också vid ett
flertal tillfällen förklarat sitt syfte med karikatyrerna, nämligen att med överdriftens
styrka och med en rejäl dos absurd humor synliggöra främlingsfientlighet,
exotism och rasism, också i det svenska samhället. Den som minns hans
utställning på det numera sorgligt nedlagda Teatergalleriet i Uppsala för ett
par år sedan förstår kanske bättre hans avsikter. Själv kommer jag också ihåg
hans medverkan vid en konstmässa för flera år sedan där hans monter genast blev
mässans dragplåster. 

 Man får utgå ifrån att Makode Linde vågade gå ännu ett steg
när han visade sitt verk som en del av konstnärsorganisationen KRO:s fest i
konstens själva högborg, Moderna Museet. En svart tårta med rött innanmäte, föreställande
en kvinnotorso, kopplad till konstnären själv som hjärtskärande gav hals när
någon skar en tårtbit, blev det tveklöst groteska och vulgära bidrag med vilket
Makode Linde uppmärksammade rådande rasism och sexism i samhället. Och vad vore
då lämpligare än att inbjuda en närvarande kulturminister att med tårtspaden
som redskap medverka i den performance som iscensattes?  

 Den skrattande ministerns agerande har upprört känslorna. Man
frågar sig bara vad Lena Adelsohn Liljeroth skulle ha gjort? Vägrat att
medverka och framstått som konservativ, moraliserande och genant okunnig om hur
dagens konst kan se ut och fungera? Är inte hennes skratt i själva verket ett
tecken på att hon mycket väl insåg att hon blev en del av konstverket när hon
skar upp den famösa tårtan? Med bitter erfarenhet av hur hon bedömdes när hon lät
sin magkänsla och okunnighet om samtidskonst styra reaktionerna inför en anonym
tunnelbaneklottrare härom året kan jag tänka mig att kulturministern den här
gången ville visa upp en mer vidsynt inställning. 

 Konst är svårt, tolkning av utmanande, relationell
samtidskonst är ännu svårare. Den konst som inte nöjer sig med att vara
dekorativ eller övertyga genom att ”se ut” precis som verkligheten väcker ofta
starkt motstånd och inte sällan överdrivna reaktioner, den här gången med krav
på en ministers avgång!. Kanske kunde man önska sig lite mer ödmjukhet från de
självutnämnda kritikerna innan såväl konstnär som en i det här fallet stackars trängd
kulturminister döms ut en annan gång? 
 ]]></description><pubDate>Wed, 18 Apr 2012 13:42:50 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Gåtfulla japanska läsäventyr</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=60</link><description><![CDATA[  Två ganska omtumlande läsupplevelser får mig att fundera
över vad som kan kallas nytt och vad som egentligen inte alls är en nyhet. 

 Av en tillfällighet har jag den senaste veckan kommit att
läsa två böcker av två (mycket olika) japanska författare. 

 Julklappen från dottern, en vacker liten bok med titeln  En gåtfull vänskap , har av någon
anledning blivit liggande oläst. Kanske har jag haft så många andra måsten som
omöjliggjort den mentala öppenhet som krävs för att tillgodogöra sig ett nytt
författarskap. Eller kanske har det varit så att jag prioriterat andra böcker? 

 Så blev det påsk, och ”påskägget” från min sambo innehöll
den här gången inte choklad eller kola utan bestod av en bok, den japanske
författaren Haruki Murakamis  1Q84, Första
boken . En pocketbok på450 sidor; något att försjunka i sedan påskmaten
konsumerats, påskpromenaderna klarats av och tv i vanlig ordning inte lockade
med särskilt mycket sevärt. 

 Alltså Murakamis version av George Orwells klassiker 1984,
där siffran 9 bytts ut mot det okända begreppet Q (som lär uttalas på samma
sätt som 9 på japanska, vilket jag inhämtar i en fotnot i boken). 

 450 sidor märklig litteratur som faktiskt inte liknar något
annat jag läst. Två parallella historier, som till en början inte tycks ha
något alls med varandra att göra. Men som allteftersom läsningen fortskrider
verkar närma sig varandra för att till sist (kanske?) mötas i en gemensam
punkt. Så tror jag i alla fall länge när jag hittar små insmugna markörer i de
båda berättelserna som förs framåt i vartannat kapitel. Berättelsen om flickan
Aomame som 1984 kliver ur en taxi för att hamna i en parallell värld 1Q84, och
historien om den unge blivande författaren Tengo som får uppdraget att agera
”omskrivare” av ett manus från en bisarr 17-årig flicka som förväntas vinna ett
debutantpris.  

 Jag läser, häpnar, irriteras, utmanas, grubblar, fascineras
och berusas av Murakamis egendomliga förmåga att blanda högt och lågt, trivialt
och djupsinnigt, saklighet och magisk realism i två berättelser som, visar det
sig, inte alls möts ”på slutet”. Inser att jag måste läsa även Andra och Tredje
boken i detta mäktiga epos. 

 Den välkände, berömde, prisade och av många läste Murakami,
en ”ny” författare för mig, har fullständigt fångat in mig i sin diktade värld
och jag väntar bara på att få tag på Andra och Tredje boken och fortsätta.
Kanske handlar alltsammans egentligen om sanning och fiktion, eller annorlunda
uttryckt, om liv och litteratur, om skapandet, diktandet? Jag vet inte, kanske
ger de båda följande delarna svar. 

 I väntan på dem plockar jag alltså fram Yoko Ogawas roman En
gåtfull vänskap, och snart är jag lika fjättrad till läsfåtöljen som när jag
läste hennes landsman Murakami. 

 Inte heller Ogawa är egentligen någon ”ny” författare, även
om En gåtfull vänskap är den första av hennes 20-tal böcker som översattas till
svenska.  

 På 350 sidor berättar Ogawa historien om den
hyperintelligente doktorn som efter en bilolycka förlorar merparten av sitt
minne. Bara 80 minuter tillbaka minns han vad som händer, vilka människor han
träffat. Besatt av siffror –doktorn är matematiker på toppnivå- lever han i sin
siffervärld, vilket tar sig så bisarra uttryck som att fråga efter människors
skonummer, födelsedatum eller födelsevikt. Till doktorn kommer en ny
hushållerska, som blir hans ”vän” 80 minuter varje dag. Varje ny morgon är hon
en främling som får svara på de märkliga frågorna om skonummer osv.
Hushållerskan son, Roten kallad av den matematikbesatte doktorn, blir hans
alldeles speciella vän också han 80 minuter i stöten. Tillsammans delar de
intresset för baseboll, och Ogawa passar på att briljera med sina kunskaper om
den sporten med dess komplicerade regelsystem och terminologi. På samma sätt är
Ogawa uppenbarligen en matematiskt kunnig person, vilket hon också får
tillfälle att visa. Aldrig förr har jag läst en roman med så mycket primtal och
matematiska formler… 

 Hur det ”går” för doktorn, hushållerskan och 10-årige Roten
ska jag inte berätta, bara säga att en gåtfull vänskap är en liten pärla, visuell
och bitvis mycket poetisk. Kanske till och med lika gåtfull som landsmannen
Murakamis 1Q84? 

 Murakamis namn var välbekant för mig innan jag gav mig in i
hans diktade universum, Ogawa däremot var en dittills okänd författare för mig.
Så nog klan man ha skäl att något fundera över vad som är ”nytt” och vad som
inte är det. Säker kan man aldrig vara. 

 Alldeles säkert kan jag däremot påstå att båda skrivit
böcker som bjudit mig på svindlande läsäventyr de här aprildagarna. 
 ]]></description><pubDate>Mon, 16 Apr 2012 15:04:07 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>En resa i skönhet</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=59</link><description><![CDATA[      Vi kom dit till slut, till det mytomspunna Taj Mahal. Visst
var det Indienresans absoluta höjdpunkt, och visst är det vita marmormausoleet
ett av de vackraste byggnadsverk jag sett.  Vi kom dit en tidig söndagsmorgon. Ännu var ljuset så där vibrerande,
fortfarande dröjde en lätt slöja av natt över omgivningen. Sagolika Indien,
skriver man i resebroschyrerna, och visst är ordvalet motiverat. Indien är
sagolikt, nästan overkligt, som en saga, och alldeles särskilt är dess skönhet
sagolik. Det känns nästan trivialt att skriva det, men så var det: Sagolikt
vackert.  Men också i de vackraste sagor brukar det finnas en mörkare
sida. Och i fallet Taj Mahal handlar det förstås om en ofattbar inställning
till kvinnan. I dag skulle vi säga en ofattbar könsmaktsordning, som gjorde det
till den naturligaste sak i världen för den indiske 1600-talsmogulen Shah Jahan
att hålla sig med ett flertal fruar.  

   En av dem, etiketterad som hans ”älsklingshustru”, hette
Mumtaz Mahal och det var när hon dog i samband med det 14:e (sic!) barnets
födsel som Shah Jahan, förkrossad av sorgen, lät uppföra Taj Mahal, turistmålet
i Agra dit miljontals Indienbesökare nu vallfärdar. Ordet ”älsklingshustru”
skaver onekligen, men så var det. Och vackrare kärleksgåva är det onekligen svårt
att föreställa sig än detta skimrande monument i indisk vit marmor med sina
miljontals inläggningar av halv- och helädelstenar.   På en av Delhis teatrar ges en nyskriven pjäs (på hindi!) om
Taj Mahals tillkomst. Tyvärr blir det inte tid för ett planerat besök; den
orimligt täta trafiken omöjliggör helt enkelt vår framkomst.  Som byggnadskonst är Taj Mahal givetvis enastående. När vi
sedan besöker att konsthantverkcentrum får vi se hur man än i dag arbetar med
ett slags intarsia i indisk marmor. Allt från sagolikt vackra bordsskivor i
skimrande färger till enkla små marmorelefanter går att köpa, som minnen från
en ovanlig skönhetsupplevelse. Den stolte försäljaren påpekar dessutom att
indisk marmor till skillnad från italiensk Carraramarmor minsann tål både
kaffe- och vinfläckar.  Sex små glasunderlag med lapis lazuliinläggningar blir min
souvenir från besöket. Om de inte missfärgas av spillt vin har jag ännu inte
provat.  

   Marmorhantverket är inte det enda imponerande konsthatverket
i Indien. En dag besöker vi ett hantverkscentrum där några kvinnor i vackra
saris demonstrerar sin skicklighet när det gäller pärlbroderier på siden och
ulltyger. Utbredda på marken utanför centrets ingång lyser deras imponerande
alster i palettens alla färger. Stolta men påfallande blyga tar de emot våra
beundrande blickar, men det är mannen, den sikhiske föreståndaren, med sin
svarta turban som för talan. Gärna tar han också med oss in till
mattavdelningen där han demonstrerar hur mattorna knyts för hand av skickliga
hantverkare, alla män. Vi erbjuds förmånliga priser och får veta hur många
månader det tar för hantverkarna att åstadkomma dessa golvsmycken. Och visst
blir vi även här imponerade över kunskapen och skönheten i de produkter som
saluförs. Men något mattköp blir det ändå inte. Det känns trots allt lite svårt
att placera ett indiskt konstverk bland våra svenska Ikeamöbler. Men vi
överväldigas av insikten om hur mycket kunskap som finns i det här landet.  Vår guide betonar också hur högt just kunskap rankas i det
indiska samhället. Det betyder också att landets lärare har hög status, att
barnen väntar i prydliga led utanför skolsalarna på magisterns ankomst och att
man lyssnar uppmärksamt till undervisningen. Kanske är det roten till den
indiska framgångssagan, denna respekt för kunskap, ända från de första skolåren,
tänker jag?  Ungefär som i Sverige på 50-talet, säger han med ett
mångtydigt leende.  Sagolika Indien. 
 ]]></description><pubDate>Tue, 10 Apr 2012 11:30:02 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Indisk fattigdom och rikedom</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=58</link><description><![CDATA[    

 Elefantritten upp till Amber fort i Jaipur är en omtumlande
upplevelse, Väntan i den kilometerlånga kön blir förvånansvärt kort. Elefanterna
är många och organisationen effektiv. Men under tiden hinner hundratals
försäljare erbjuda sina varor, allt från pärlbroderade parasoller till
USB-minnen, vykort, turistböcker och mässingselefanter. Att artigt tacka nej
duger inte; de enträgna försäljarna ger sig inte så lätt utan fortsätter att
attackera aningslösa turister. 

 Vår guide förklarar fenomenet och ber oss försöka att inte
bli irriterade utan bara låtsas att vi ingenting hört eller sätt. ”Så gör
indierna själva,” säger han. 

 Den här påfrestande försäljningen är de här människornas
enda sätt att försörja sig. I Indien finns inga sociala nätverk, här gäller det
att själv varje dag skaffa de rupier som gör att familjen har mat på bordet. Vi
begrundar detta förhållande och försöker stå ut med de minst sagt påträngande
försäljarna. Försöker minnas att detta är deras arbete, något annat har de
inte.  

 Plötsligt har vi nått fram till ”elefantparkeringen” och
blir anvisade vårt ”fordon”, en vacker indisk elefant med de karaktäristiska små
öronen (till skillnad från den afrikanska elefantens stora). Vår elefantförare
har en vackert lindad turban i många färger på huvudet, och vi tar plats i den
lilla sittkorgen på det väldiga djurets rygg och färden uppåt börjar. Framför
oss en lång rad av liknande ekipage, bakom oss likadant. Varje elefant är
vackert bemålad i ansiktet och försedd med färggranna täcken; vi ser dem som
redan lämnat av sina passagerare och nu möter oss på den smala vägen, på väg
ner igen. En ständig ström av elefanter, uppåt och neråt. Det gungar lätt när det stora djuret skrider
fram och vi undrar över hur de orkar, halva dagarna upp och ner, upp och ner,
för att tillfredsställa alla turister. Vad skulle hända om de strejkade,
vägrade fortsätta och helt enkelt blev stående mitt på den branta vägen upp
till fortet? 

 Elefantförarna har givetvis sina knep, i stället för ryttarens
ridspö har de en pinne med vilken de försiktigt manar på sina djur. Vi känner
oss märkligt trygga under den gungande turen och kan snart stiga av, ge föraren
den förväntade dricksen och ägna oss åt det berömda fortet och den svindlande
utsikten.  

 Färden neråt sker med jeep, och väl nere överfalls vi igen
av ivriga försäljare. En av dem har lyckats ta kort på oss där vi sitter på
elefantryggen, kort som han nu erbjuder oss att köpa. Den här gången väljer jag
att inte vända bort blicken utan letar fram de begärda rupierna och har vår härliga
elefantfärd förevigad i tre exemplar. 

 De synnerligen påstridiga försäljarna är en av de
företeelser som är svårast att uthärda för en besökare i Indien, van vid helt
andra villkor. En annan är givetvis de många tiggarna. Vårt dagsprogram tar oss
ibland utmed städernas slumkvarter där fattigdomen och misären fortfarande är
skrämmande och obegripligt stor. Känslor av skuld och rådlöshet ligger nära
till hands. Samtidigt inser vi att några rupier i handen på en tiggare inte löser
några problem utan möjligen bara för en kort stund fredar vårt eget samvete.
Hur vi än bär oss åt är vi relativt sett rika västerlänningar på besök i en
helt annan världsdel och en helt annorlunda kultur än vår. Kanske bäst att bara
konstatera detta förhållande och i stället öppna sinnena för Indiens samtidiga
skönhet och rikedom. För den är nämligen minst lika påtaglig som fattigdomen
och misären. Kanske är det just dessa enorma kontraster som gör det här landet
så oerhört fascinerade, svårgripbart och älskansvärt?  

 Vi imponeras av människors förmåga att hitta lösningar på
sina vardagliga problem, vi attraheras av den oerhörda färgprakten och
mångfalden. Vi strövar i folkvimlet utmed de små butikerna, ofta inte mer än
små skjul, där all livets nödtorft finns till salu. Och vi möts av värme,
vänlighet, ibland oförblommerad nyfikenhet och intresse. Vilka är vi, varifrån
kommer vi? Indierna vill veta, de vill möta främlingen och lära känna besökaren.
Vi försöker hantera vår västerländska blygsel och för en stund bjuda till och
gå all denna vänlighet till mötes. Särskilt starkt möter det varma, vänliga
Indien oss på den lilla ideellt driva skolan för handikappade barn dit vi
inbjudits. När den lille utvecklingsstörde pojken visar upp sina färdigheter i
hindi är det vi som är analfabeter, inte han. Kanske kommer han en dag att
kunna klara sig på egen hand, tack vare den omsorg, kärlek och undervisning han
får från sina lärare och den övriga personalen på den materiellt sett mycket
enkla inrättningen. Utan den hjälpen vore hans framtid mycket osäker;
fortfarande har många föräldrar vårt att acceptera att få ett handikappat barn. 

 För oss känns det självklart att i någon liten mån bidra
till en verksamhet som värnar om samhällets allra minsta och svagaste,
betydligt mer konstruktivt än att sticka till de närgångna tiggarna några
rupier. Och den lille killen som talar hindi är så smittande stolt och glad
över sina färdigheter! Precis som alla barn tycks han älska en kort stunds
uppmärksamhet. Vi lämnar den lilla skolan med extra värme i hjärtat. 

   
 ]]></description><pubDate>Mon, 02 Apr 2012 08:36:06 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>En lektion i ödmjukhet</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=57</link><description><![CDATA[  Solen har precis gått upp och sprider ett milt ljus över
landskapet. Vi samlas kring jeeparna som ska ta oss ut i Ranthambores
”djungel”. Det kallas så av lokalbefolkningen, men är egentligen ett väldigt
parkområde, dock utan inhägnad, vilket betyder att de djur som lever där och
som vi hoppas få se kan vandra därifrån om och när de vill. 

 Det handlar om turistattraktionen tigersafari, och vår guide
påpekar att vi inte ska ha för höga förväntningar på att verkligen få se några
tigrar. Kanske kommer vi att få nöja oss med tigerspår någonstans på en av de
gropiga stigar som går kors och tvärs genom det torra, ganska risiga
landskapet. 

 Indiens förhållande till sina djur är något mycket speciellt
som vi som västerlänningar med människan som alltings mått har svårt att
riktigt förstå. Att korna som faktiskt strövar fritt på städernas gator skulle
vara heliga kan tyckas märkligt, nästan aningen vidskepligt. 

 I själva verket har denna vördnad för andra levande varelser
än människan sin ideologiska grund i den allt dominerande religionen i Indien.
Enligt hinduismen är allt levande egentligen ett och detsamma och bara olika
former av liv. Allt levande strävar efter den renhet som är liktydig med
vishet, och med läran om återfödelse följer också att varje livsform måste
mötas med respekt och att kon mycket väl kan vara en  deva , en gud. Dessutom ger den sin ägare mjölk, och av kons
spillning gör man användbart bränsle. Vid vägkanten ser vi kvinnor som samlat
sådant bränsle i form av runda kakor som staplats på hög. 



 Men nu är det tidig morgon och viltsafarin väntar. Svalkan
är behaglig, än är det någon timme kvar tills den indiska värmen omsluter oss. 

 Efter några timmars färd i den öppna jeep där inhemska viltskådare
gör oss sällskap och spanar av landskapet med sin tränade blick kan vi lägga
mängder av påfåglar, hjortar, mungon, parakiter, kungsfiskare, krokodiler och
apor till listan över iakttagna djur.  

 Då händer det som vi alla hoppats på: vår viltspanare har
upptäckt en tiger i det höga gräset och vi närmar oss dagens höjdpunkt. Snart ser
även vi det kraftiga gula huvudet röra sig i den täta vegetationen, och vi kan
bara vänta och hoppas att djuret ska resa sig och visa hela sin gestalt. Nu har
jeepen kört så nära som är möjligt utan att störa djuret eller utsätta oss för
livsfara.  

 Kanske tar det en kvart, kanske väntar vi ännu längre. Tiden
tycks stå stilla. Plötsligt ser vi tigern resa sig, gäspa stort, vända sig om
och långsamt, mycket värdigt vandra genom gräset ner mot ett vattendrag där han
kan dricka sig otörstig, för att sedan försvinna. 

 Vi har sett  tigern ,
ett mäktigt, vackert djur med mjuka rörelser. Inte på cirkus eller i en
djurpark, utan där han lever, i hans egen miljö, helt oberoende av oss människor.
 Här är det vi som är främlingar ,
gäster i det som är hans revir, hans egen värld. Det är en storartad
upplevelse, och som så många gånger i detta märkliga land får vi skäl att
ompröva vår egen ställning, vår självpåtagna roll som tillvarons herrar. På
något egendomligt sätt känns det som om vi utan egen förskyllan fått se själva
livet ta gestalt i en indisk tiger, lika självklart som vi senare skulle se den
vita kon vandra in på stadens järnvägsstation (!) där vi samlats för att åka
vidare på vår Indienodyssé.  

 Allt liv är ett, enligt hinduismen. Så vad är det egentligen
som säger att  homo sapiens  skulle
vara viktigare eller ha större existensberättigande än den vita kon vid
järnvägsstationen eller den gulrandiga tigern där i Ranthambores vildmark?
Växter, djur eller människor, alla är i grunden ett och detsamma. Allt annat är
en illusion. Så lär hinduismen.  

 Oavsett om man kan dela en sådan livssyn i alla dess delar
och dimensioner är djurens självklara närvaro i den indiska miljön en uppmaning
till lite klädsam ödmjukhet inför livets alla former, människa, ko eller tiger.
Eller de granna påfåglarna med sina långa, blåskimrande stjärtar, Indiens
nationalfågel. 

 Hemma igen letar jag fram mitt gamla exemplar av Herman
Hesses bok Siddharta och försöker ta till mig kunskap som har med livets själva
essens att göra. 
 ]]></description><pubDate>Tue, 27 Mar 2012 11:23:29 +0200</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item><item><title>Indien gör livet synligt</title><link>http://iloapp.cora.se/blog/cristinaskulturblogg?Home&amp;post=56</link><description><![CDATA[  Genom panoramafönstret i hotellrummet i Delhis utkanter ser
jag miljonstaden vakna. Det svaga morgonljuset bildar ett slöjliknande skydd
mot en ofattbar värld. Ännu känner jag mig trygg i hotellets luftkonditionerade
komfort. 

 Ett par timmar senare sitter jag i en vinglig cykelriksha i
Old Delhis myllrande gränder där livet i alla dess möjliga former tar gestalt.
Trafiken är enorm och till synes helt ostrukturerad, människovimlet
fullständigt överväldigande. Mannen som stående på pedalerna tar oss fram i kaoset
är en främling; jag ser svetten blänka på hans panna, vid något tillfälle
stiger han av cykeln och leder sin riksha med resenärer ett stycke, för att
sedan snabbt svinga benet över stången och fortsätta. Längs trottoarerna
hundratals små butiker som säljer allt från bildäck till vindruvor, krimskrams,
blomgirlanger, mat.  

 Rikshaföraren ger oss ett stycke Indien denna varma
förmiddag. Jag tar emot med alla sinnen öppna och med en förundran som inte
låter sig hanteras. Så mycket, och så motsägelsefullt. 

 Indien blir synliggjort, åtminstone en liten stund, bakom
ryggen på en svettig rikshaförare.  

 Så mycket måste ifrågasättas, kompletteras, kanske
förkastas. Tidigare självklarheter blir komplexa. Ingenting är längre givet. 

 I tiggarens framsträckta hand ligger tusen obesvarade frågor
om ditt och mitt, om stort och smått, rik och fattig.  

 De förvildade hundarna har fått upp ett spår och rusar
plötsligt mot sitt osynliga mål. De andra hundarna ligger obekymrat utsträckta
mitt i gångbanan. Jag måste kliva över deras magra kroppar för att komma
vidare. 

 Indien synliggör och döljer, rycker undan den tunna hinnan
av västerländsk självtillräcklighet och blottlägger min egen fattigdom. 

 Kvinnornas glänsande, glittrande saris i palettens alla
kulörer färgar landskapet och förvandlar den dammiga fattigdomen till paradoxal
rikedom. Sikernas omsorgsfullt virade turbaner, lika färgglada som kvinnornas
saris, utgör lysande punkter i det dammgrå. 

 Ingenting är vad det nyss tycktes vara. Jag famlar i seende
blindo efter vägens obefintliga linjer. Här finns inga synliga eller mentala
ledstänger att hålla sig till, att lita till. 

 Tid är något obekant, finns kanske inte ens längre. 

 Dofterna, odören, hettan, dammet, skönheten, människorna:
allt är nytt och väldigt gammalt. Äldre än tiden, den vi inte längre kan mäta
eller bestämma. 

 Finns det ett du och ett jag, existerar den kluvna värld där
jag annars känner mig hemma?  

 Indien synliggör skevheten i det av slentrian vedertagna och
kastar morgondisets försonande slöja över alla självklarheter. 

 Jag famlar efter fotfäste. Någon ler mot mig från den
överfulla bussen som pressar sig fram i den obeskrivligt intensiva trafiken.  

 Ett leende, förbiilande, från en okänd till en annan okänd,
från ett obekant du, ett leende som får min ensamhet att för en stund försvinna. Som vore
den här dagen ett helt liv. En enda dag i Indien, då livet plötsligt blir synligt. 

 Det skulle följa flera sådana dagar, till brädden fyllda med
liv. 
 ]]></description><pubDate>Wed, 21 Mar 2012 09:50:25 +0100</pubDate><category>Kulturtidskriften Cora</category></item></channel>
</rss>
